måndag 17 april 2017

Paus


Tanken var att blogga varje dag. Och det gjorde jag nästan. Tills oktober. Då jag bestämde mig för att ta en paus från skrivandet.

Det var en söndag och jag vaknade av att ångesten i bröstet skrek. En kris i privatlivet kombinerat med ett uppköp av företaget där jag arbetade gjorde att jag aldrig fick en frizon. Aldrig fick andas. Det var som om syret tagit slut den där morgonen.

En vecka senare åkte jag tåget till mitt arbete som jag älskat och sade upp mig. Utan att ha något nytt. Trots att det var det mest skrämmande jag gjort så föll tårarna av lättnad på väg hem. Jag kände mig fri. För första gången på väldigt länge.

Ett par veckor senare landade jag på Bali. Trots att det var mitt i natten sökte sig den klibbiga värmen sig genom mina strumpbyxor och fick huden att ånga. Jag satt i baksätet och såg strandlandskapet bli till regnskog när vi åkte in mott Balis kärna. Ubud.

Klockan var nästan två när vi visades in i vår poolvilla. Vi somnade, jag sov drömlöst på insomningstabletter, men vaknade redan åtta och drog efter andan. Jag smög ut för att inte väcka Jonas, drog en av solbäddarna till en plats där solstrålarna kunde nå mig och lade mig.

Cikadorerna sjöng. Palmerna vajjade i himmeln. Gräset, som farfar berättade såg ut som maskrosblad, var under mig. Jag var lycklig för första gången på väldigt länge. Värmen omfamnade mig, fick min stela kalla kropp att luckras upp. "Jag sparar det här ögonblicket" viskade jag för mig själv när jag lät ögonlocken falla.

Sex månader senare har det mesta fallit på plats. Jag har ett nytt jobb jag älskar. Jag har fått en ny vän som blivit en sån där vän som man tror man känt hela livet, för man kan säga vad som helst utan att någonsin bli dömd. Ångesten minskar. När jag talade med en vän om alla rädslor jag bär på sa han "Äh, det är bara att släppa kontrollen och köra", och det har jag försökt göra.

Så nu är tanken att jag kör igen. kanske inte varje dag men ibland. Och förhoppningsvis slutar det i en bok.

måndag 24 oktober 2016

Gestaltning / att göra ett personporträtt

"Men vad har du gjort för misstag" sade den snygga tjejen med cendréfärgat hår och sippade på sin gin & tonic och jag tänkte att jag gjort alla misstag man kan göra. För när jag började skriva så skrev jag från hjärtat, ett slags stream of consciousness, men jag är inte tillräckligt bra skribent för att behärska tekniken. Jag tror att refuseringsbreven belyser just det, att man inte är bra nog. Att det man skriver inte räcker.

Mitt bästa tips för dem som själva skriver är att göra något väldigt okreativt, och öppna ett excelark där ni skriver var och en av huvudkaraktärerna i kolumnerna.

Sedan skriver ni i kolumnen till vänster saker om:
Drömmar:
Förhoppningar:
Drivkrafter:
Älsklingsfärg:
Älsklingsmat:
Hobbys:
Rädslor:
Tics:
Religion:
Vanliga uttryck:
m.m.

Genom att fylla i dessa celler började karaktärer utvecklas. För man behöver en grund av fakta för att kunna berätta. Annars blir bara allt paj.

fredag 14 oktober 2016

Tempo

Det är oktober 2016 och min Facebook blixtrar av människors hälsningar. Det har blivit så kallt på bara några veckor att jag måste ta min varmaste kappa.

Tempo har gått i graven och varje gång jag trycker på uppdatera berättar fler bekanta om den otroliga upplevelse de fått på Tempo.

Och jag sitter ordlöst och tänker att det är sista platsen som kommer betyda något i mitt liv. För mig är Tempo platsen där jag satt och lyssnade på tjejer som bara talade om män, och jag så vilset tänkte att kanske är det meningen med hela skiten. Det som kommer betyda något. Som du betydde.

För du fanns inte längre. Och du var den enda jag kände som hade den där barnsliga villkorslösa kärleken. Som aldrig granskade, utan endast godkände, skrattade, och sa att det där var väl ingenting?

För mitt starkaste minne, min starkaste känsla av samhörighet, var nog på falafalekiosken i Svedala och du sa "jag tror att jag gjort henne illa" om en tjej du träffat i några veckor och jag sa "du kan aldrig göra någon illa, du har inte det i dig", men du sa "jag gjorde verkligen det, jag vet att du inte kan tro det om mig men jag gjorde verkligen det" och vi satte oss på bänkarna och jag tror att det var första gången jag förstod att du inte mådde bra.

Blodet isade, och jag satt med käpprak rygg för att visa att det här inte var allvar, men du berättade. Och jag sa "men fuck it, i så fall får hon skylla sig själv, du är den bästa människan i världen". Och du hummade, och vände ansiktet neråt men jag såg ögonen. Och för första gången var det som om vi inte var nära. För du gick hem med krökt rygg och tänkte att jag inte tagit det på allvar, medan jag gick hemåt med flackande blick och tänkte att det inte kan vara allvar.

Jag kommer aldrig sörja att Tempo gick i graven. För ägarna, besökarna och kritikerna lever vidare och finner nya platser där historierna träs på pärla för pärla tills de utgör pärlhalsbandet.

Men du finns inte längre. Och alla favoritkrogar dog med dig. För det är skitsamma var man äter chilimarinerade kronärtskockor när döden knackat på och mätt sin kostym. För du dog. Och restaurangbesöken slutade blixtra.


Första kapitlet

Ibland när man skriver känner man sig väldigt vilsen. Inte minst när refuseringsbreven dundrar in, när bekanta som läst skrivkurser rynkar på näsan och när bokförlaget inte svarar på ens mejl. Därför kommer första kapitlet här. Och kommentarsfältet är anonymt. Jag hoppas att alla som läser detta kan kommentera, med bara ett enda ord. Är detta skräp? Borde jag ge upp, förvisa manuset till en mapp dold på datorn? Ni har ordet. Hade ni läst vidare?

----



Dagny blundar och värmer sig i solstrålarna som lyckats leta sig genom septembermolnen. Andetaget fastnar i bröstet, lungorna rosslar och hostar, vägrar syresätta det blod hon förgiftat. Cigaretten svider i läpparnas sprickor men ingenting kroppsligt kan störa Dagny.  
   När ytterdörren slår igen på nedervåningen vibrerar sängkammaren och Dagny kastas tillbaka till verkligheten. 
   Ljudet tvingar Dagny att öppna ögonen och titta ut genom villans rundbågsfönster vilka inte längre kan stoppa Söderslätts vindar.
   ”Ni är lika försvagade som jag” viskar hon till dem. 
   Dagny reser sig upp, tappar för några sekunder fotfästet och finner stöd i ett av fönsterblecken av marmor. Rummet snurrar, möblernas silhuetter försvinner och hon låter pannan vila mot glasrutan. Än en gång äter kylan upp henne inifrån när vindarna bryter sig in igenom springorna. 
   Till skillnad mot Dagny har maken aldrig jagats ut ur villan med tårarna som måste döljas, utan tar god tid på sig över gräsmattan som för länge sedan ätits upp av mossan. Med armarna bakom ryggen och blicken fäst vid marken tittar han inte upp och ser sparvhöken som vilar inför resan söderut.
   ”Förlåt Olof” viskar hon och för några sekunder smeker hon makens kind trots att det är decennier sedan hon kände hans ansikte mot fingertopparna. 
   ”Jag är ledsen att jag inte ens nu, när du behöver det som mest, kan rycka upp mig”.
   Inte förrän Olof når tennisplanen stannar han till med vinden som piskar ansiktet. Dagny inser att hennes gömställe vid tennisplanen aldrig varit ett gömställe. 
   ”Hon såg mig” viskar Dagny och dunkar huvudet mot glaset trots att det när som helst kan spricka och falla ner i tusen bitar. 
   Dagny vinglar tillbaka till dagbädden, dunsar ner och lossar tyget vid fotänden som hon sprättat upp när Olof hittat hennes gömställe under madrassen. Pillerkartan fastnar i väven och hon får lirka med båda händerna innan det kommer ut. Bara två tabletter kvar. Hon måste hämta fler i hattasken i dressing roomet. 
   Med en munfull vatten sväljer hon tabletterna och lägger sig återigen ner och blundar på dagbädden. 
   Det är en dag som alla andra. Det var länge sedan hon lärde sig att verkligheten är en transportsträcka hon behöver beta av, sova igenom, eller drömma sig igenom. 
   ”Han är snart död. Vi kan inte stanna här. Kom nu” viskar hon till storasystern och tar Katarinas hand innan hon återigen sjunker ner i det tillstånd hon älskar och uppnår precis innan medvetslösheten.
   Dagny ler när Katarinas fingrar når hennes hand. Dagny har lyckats sammanföra dem igen. Katarinas skrattgropar djupnar, ögonen gnistrar och storasystern drar Dagny med sig längs med grusvägen som är inramad av ängsblommor och ligger i Lidingö Villastads ytterkant. De springer över Kottlafältet, vinden smeker deras ansikte och systrarnas blonda lockar hinner aldrig lägga sig på ryggen. 
   Tiden och verkligheten är upplöst till atomer som bildar öar i havet av ensamhet. 
   Det är 1924, Dagny är åtta år och tillsammans med storasystern utforskar hon området kring familjens nya villa i Lidingö Villastad. Husets puts bländar när solen går ner bakom granarna, 
   Dagny är inte längre ett jag. Hon är ett vi. Systrarna delar inte endast ord utan tankar.
   ”Ingenting kan skilja de där flickorna åt” konstaterar mamma till vänner och grannar. 
   Dagny trycker Katarinas hand i sin och skrattar när systern drar henne framåt. Vårsolen värmer deras hjässor och snart kommer vitsipporna skjuta upp ur marken. 
   Systrarna skrattar när de öppnar ytterdörren och hela familjen står i hallen. Mamma stånkar när hon klär på syskonen för i magen finns ännu ett syskon. Pappa visslar, tvinnar sin mustasch, förkunnar att ett patent har sålts och hela familjen ska klä upp sig och åka till Gröna Lund. 
   Blanka svarta skor, vita klänningar, Katarinas långa hår i prydliga flätor. Två systrar som delar allt, som viskar sina hemligheter på nätterna när nästipparna nuddar varandra. 
    Solstrålarna som letar sig genom fönstret och värmer Dagnys ansikte är inte längre i Västra Ingelstad. Det är inte längre 1984. 
   Dagny är tillbaka där framtiden fortfarande är drömmar och förhoppningar. Tiden linje har huggits itu och det långa snöret av år har dragits ihop till rundlar. 
   En susning och sedan är hon iväg igen. Det är 1921 och Dagny befinner sig i patriciervillan i Stäket och har precis hört Katarinas andetag djupna. Mamma har klippt Dagny i page trots att Dagny protesterade och gömde sig i lekstugan med Katarina. Dagny vill ha långt hår som Katarina men mamma skakar på huvudet. I sängen drar hon i storasysterns ljusblonda hårlängder. I den stunden är hon säker på att Katarina är en ängel. 
   Medan Dagny fnittrar tar hon sats och tar ett skutt likt en längdhoppare tillbaka till en ö. Det är 1924 igen och hon är i Fryxells villa. Alla grannbarnen vill leka kurragömma i direktörsvillan familjen flyttat till, för där är det svårast att finna varandra. 
   ”Nu ska de få se Bolinders, de får allt akta sig om de vill behålla sina kunder” skrockar fadern, tänder en cigarr och visar aktiebrevet från ”AB Säla Motorer”. En verkstad, precis som den pappa hade i Tyskland, med anställda och en sekreterare som serverar kaffe på silverbricka, och smyger åt Katarina och Dagny körsbärskarameller när ingen ser. 
   Ögonlocken fladdrar till. Dagny andas in syrendoften och stryker sin kind som ännu inte slitits och förstörts av livet. Var är hon nu? Jo, det är 1930 och hon är i Villa Nattviolen i Lidingö Villastad. 
   Dagnys och Katarinas lekar är egentligen mer passande för småsyskonen och därför får inget veta att de finns. Katarina är 15 år och snart en fröken. Mamma tar därför kökssaxen och klipper tills storasystern får likadan page som Dagny. Plötsligt ser de ut som tvillingar och enda sättet att skilja dem åt är att ställa dem upp för Katarina är lite längre. 
   ”Dagny!” halvskriker Olof efter att hustrun inte reagerat på hans tilltal. 
   Dagny rycker till och öppnar motvilligt ögonen ur sin dvala. Olof tittar på hustrun där hon ler i fosterställning. 
   Resan har störts. Dagny har kastats ut från de öar hon älskar och dragits tillbaka där hon hör hemma. 
   Nuet. En ö vem som helst kan förväxla med fastland då inget hav syns. Ingen växtlighet får fäste i gyttjan och inga människor vill besöka denna ö som Gud glömde. Inget skratt, inga lekar, inga omfamningar. Detta är en ö man kommer till för att dö, där synderna jagar ifatt henne. Brunt och grått. Och himmeln gråter ovan tundran. 
   ”Vad gör du?” frågar Olof och granskar sin hustru, med armarna bakom ryggen som om han går vakten kring sitt livsverk. 
   Olof tar ett steg fram, rättar till glasögonen och ser ut att betrakta hennes ansikte. Inte konstigt. Leendet som pryder Dagnys ansikte syns aldrig annars. 
   När Dagny lyckats trycka ner leendet och möter makens blick slås hon av att ingen sjukdom kan bryta ner honom. Medan hennes eget ansikte försvann under spindelnätet av linjer, smekte åldrandet hennes make och de drag hon en gång förälskade sig i. 
   Den raka näsan. De höga kindbenen. Gropen i hakan. Till och med den grå noppriga koftan blir vacker när den bärs av hans hud. Dagny vill springa fram, omfamna Olof, berätta om stoltheten över att han valde henne. 
   Men Dagny svarar inte Olof. Inte på den fråga han ställt henne och än mindre uttalar hon de ord som virvlar inuti henne. Istället vecklar hon ut kroppen från fosterställningen, tar ännu en cigarett ur paketet hon lagt på golvet och tänder den. Blåser långsamt ut andetaget och ser röken stiga mot taket i en slinga. 
   ”Det är snart middag” konstaterar Olof och trots att Dagny tittar ut genom fönstret vet hon att maken samtidigt pekar på armbandsuret med pekfingret för att visa att klockan är elva och under inga omständigheter får middagen, eller lunchen som Dagny kallar den, serveras en minut efter tolv. 
   Dagny har ett regelverk lika starkt som Bibeln vilket hon måste tillbe. Livsregler och plikter som svärmor Lina redan för 80 år sedan författade för de kvinnor som skulle få äran att bli fru av Villa Solbacka. 
   Så länge Dagny lyder lagarna i den bruna boken med tygpärm lägger sig Olof sällan i hennes andra förehavanden. 
   ”Det är snart middag” artikulerar Olof än en gång. Som om Dagny är ett barn som behöver påminnas om att det är läggdags klockan åtta på Villa Solbacka. Aldrig en minut senare, förutom vid de tillfällen som anges i regelverket. 
   Dagny nickar och mumlar att hon strax kommer ner. Orden stakar sig och Dagny skärper sig för att inte sluddra. Olof hummar. 
   Dagny får lust att skrika. En känsla som övermannar henne och trycker upp hennes axlar från dagbädden. Den här ön måste fyllas på med något oväntat. En handling som bryter igenom mörkret och tundran. 
   Du känner inte mig. 
   Du vet inte vem jag är. 
   Du vet inte vad jag har gjort. 
   Om du vetat hade du aldrig gift dig med mig. 
   Om jag berättar för dig nu kanske du inte kommer skilja dig, för det gör man ju inte, men du hade förskjutit mig. 
    Men Dagny kniper igen läpparna och låter orden sjunka tillbaka från axlarna till bröstet. 
   Hon suger på cigaretten och hostar till. Verkligheten kallar. Hon måste laga mat för det är den enda uppgiften som kvarstår. Men först måste hon till sitt dressing room. 
   Olof dröjer sig kvar och mönstrar sin hustru tills hon reser sig upp och sätter sig på dagbäddens kant. Då nickar han mot henne, som om hon är en soldat som godtagit sitt uppdrag, och lämnar rummet med den bruna jaktlabradoren som följer hans varje steg. Dagny hör stegens knak i trappan och håller andan tills han nått nedervåningen och hon kan pusta ut igen. 
   Dagny vänder sig mot fönstret och blundar. Känner solstrålarna som värmer en dams ansikte och inte längre en flickas. 
    ”Jag kommer snart igen Katarina, vänta på mig” viskar hon och smeker sin systers lockar. 

onsdag 5 oktober 2016

Att leva med förklaringar

"Varför har du inga barndomsvänner?" frågade den manliga bekanten som jag lärt känna genom reklammingel.
 "Vad menar du?" frågade jag och tog en näve popkorn.
 "Ja, det är så konstigt att du inte har några barndomsvänner?" svarade han med hälften fråga och hälften anklagelse.
 "Men barndomsvänner handlar ju om postkod, bara för att man bott på samma gata som spädbarn betyder det ju inte att man delar någonting alls som vuxna" svarade jag torrt och fortsatte stirra på tv-skärmen medan han stirrade på mig.
 "Jaha, men jag tycker ändå att det är jättekonstigt" konstaterade kan och nickade åt sig själv.

 Och jag svarade inte.

 För vad ska man svara?

Jag har nog världens finaste vänner. jag vet inte inte om jag kan kalla dem vänner, snarare kategoriserar jag dem som familj. Vi håller ihop i vått och torrt, håller varandras ryggar, och firar varenda högtid tillsammans. De är en del av mig, min största trygghet i livet, och det finns nog ingenting jag kan känna så mycket tacksamhet för som att de tycker om mig. Jag hade nog aldrig kunnat tro att någon skulle kunna tycka om mig så mycket på ett så kravlöst vis som de gör.

Men ändå måste alltid försvarstalet finnas där. Varför min närmsta vänskapskrets tillkom när jag var vuxen och inte barn. Men jag har inga barndomsvänner, och det är varken något jag tänker förklara eller sörja.

Jag reagerar ofta på hur mycket vi betygsätter andra människor i samhället. Vänskap. Kärlek. Utseende. Vikt. Känslor. Ingenting är heligt i ett samhälle där skvallret om andra människor är den viktigaste och kanske det enklaste sättet att komma en annan tjejkompis nära.

Och det absolut fulaste, skamligaste som finns är att vara ensam. Att inte vara älskad. Att inte ha en bundsförvant. Paradoxalt nog har jag sett mest ensamhet i de människor som enligt det yttre är minst ensamma. Män som cyklar med en tom barnsadel genom Malmös mörker för att kanske, kanske få sova bredvid någon en natt och glömma saknaden efter den som lämnade honom. Kvinnor som kallar sig själva för manslukerskor till tjejkompisarna efter ännu ett one night stand, men bryter ihop totalt när inte varje man förälskar sig i henne när hon kommer hem och ingen står runt henne och skålar i champagne.

Jag har tänkt mycket på min farmor de många långa nätterna jag vistats i Malmö uteliv. På vilket rikt liv hon hade utåt sett med sin skönhet, sin framgångsrika make och parets många vänner. Hur ensamheten pressade sig ur tänderna, ur bröstet, genom de skakande händerna.

Ensamhet. Ordet, känslan, som blev ett tema i boken. Vad gör det med en människa att vara ensam? Att inte ha någon att förtro sig åt? Att inte känna att ens känslor är verkliga, betydelsefulla?

Dagny lever i "Öppna mig" i en ensamhet som förgör henne, äter upp henne inifrån, och gör henne vansinnig. Oväntat nog blev min inspirationskälla AMY, dokumentären om Amy Winehouse. Jag satt förstenad i biosalongen medan sommarvärmen blomstrade utanför och kände igen hennes rörelser. Jag hade sett dem förut. Ticsen, den skygga gångstilen, sugandet på underläppen. Farmor. Jag tror att jag såg filmen tio gånger innan jag började skissa på Dagnys person. Vilket skulle komma att bli ett exceldokument.

tisdag 4 oktober 2016

Att vara fri

"Du måste förlåta din pappa"
"Du måste skapa en relation med honom innan han dör"
"Du måste ordna upp allt innan han dör, annars kommer du aldrig bli hel"

Det var sista semesterhelgen, sent i augusti, och jag på den årliga kräftskivan hemma hos en vän och sippade på mitt Chablis.

Jag satt bredvid en medelålders kvinna som fastnat i medberoendets klister, och därmed försökte övertyga mig om att jag måste ta ansvaret för min pappas och min relation, finna förlåtelsen och på så sätt "bli hel".

Jag satt med ointresserad min, som jag ofta gör när människor som inte känner mig projicerar sina egna problem. Jag vet att jag är nonchalant i de situationerna, men jag fylls av så stor trötthet. Bara för att man kommit till insikten att man kommer bli tokig om man försöker göra en irrationell person rationell, betyder det inte att man inte mött sina känslor. Snarare handlar det om att man redan gått igenom de många faserna och insett att man måste välja mellan två vägar. Att bygga upp en lycka man själv ansvarar för, eller förgöras i någon annans olycka.

Men för en gångs skull gav jag inte en syrlig kommentar och blängde med mina smala ögon, utan svarade henne.

"Vad menar du med att jag inte förlåtit? Det har jag absolut gjort. Men jag är inte ett barn längre som är tvingad till ett liv jag inte valt. Varför ska jag delta i en charad som är destruktiv? Jag måste väl få välja mitt eget liv. Dessutom har jag inte gjort honom illa eller förstört vår relation, varför är det då mitt ansvar att reparera den?"


Jag såg hur kvinnans käkar spändes, innan hon tog sats och än en gång enligt medberoendets starka makt berättade om hur viktigt det var att känna förlåtelse och att man ställt upp.


Jag nickade, tände ännu en cigarett, och tänkte att jag är väldigt tacksam att jag var klok nog att inte hamna i samma fälla. Där ens liv försvinner, där man bara finns till för någon annan.
Jag tror att människor som vuxit upp i funktionella familjer har svårt att inse det kaos man ställs inför när man lever med en förälder som är psykiskt sjuk och missbrukare. Man blir vuxen tidigt, och ansvaret för ens föräldrars välmående hamnar på ens axlar.

Till en början måste alla glada stunder firas med något gott i glaset. Snart måste alla svåra stunder muntras upp med något gott i glaset. Men när stunderna inte räcker till rekonstrueras känslorna. Bråk, gräl, svek, utskällningar. Kränktheten ligger alltid latent, redo att brusa upp för en whiskey som dämpar närståendes svek.

Att jag och min pappa är ovänner är ingen hemlighet. Vi talar inte med varandra längre, och enda kommunikationen sker via brev han skriver till mig, så manipulativa att det blir näst intill komiskt när man själv läser dem. I ena meningen är jag en älskad dotter, i andra kommer jag ångra hela livet för att jag bär på min barnsliga ilska.


Jag tröttnade helt enkelt, egentligen i väldigt tidig ålder. Redan som 5-6-åring kommer jag ihåg att jag satt på brädgolvet och tänkte att något inte var ärligt med pappas reaktioner. Det kändes inte på samma sätt i magen som när mamma blev ledsen. Och det är väl där det skurit mellan oss. För jag hoppar inte på de konstiga utfallen utan frågar vad sjutton han håller på med, och säger till honom att skärpa sig.

Men när jag skulle skriva "Öppna mig" kunde jag inte vara barnet längre. Jag skulle gå in i människan som i drogens kalla händer tappade all slags empati och respekt för de liv och den barndom som pågick framför huvudpersonens ögon.

Kanske är det därför jag blir så ledsen varje gång jag arbetar med mitt manus. För att det blir så otroligt påtagligt och obehagligt att försöka förstå en sådan människa. Men där och då, när jag satt framför datorn och trodde att jag på allvar skulle bli tokig själv, lovade jag mig själv det enda löfte som jag är säker på att jag kommer hålla till min död. Jag ska aldrig bli alkoholist. jag ska bryta mönstret.

För jag är fri att bli vem jag vill och vad jag vill. Mitt liv och min förmåga att "bli hel" ligger inte i någon annans händer. Det ligger bara i mina. Jag väljer själv. Och det kan ingen ta ifrån mig.

söndag 2 oktober 2016

Att göra det vackraste man vet fult

Jag rör mig med en stadsbos korta steg, med blicken fäst i asfalten, hörlurarna på högsta volym med Rudimentals Free och försöker dra igen den röda kappa som blivit för liten. Tittar aldrig upp, säger aldrig hej, rör mig snabbt genom gatulivet som ännu inte vaknat. Att pendla till min arbetsplats tar nästan två timmar, och trots att jag vet det är jag ändå en stressad själ som svär i huvudet för minutförseningarna hos Skånetrafiken.

Ofta slås jag av hur jag stängde ute världen efter att jag flyttade in till stan. På landsbygden går allt långsammare, man stressar inte, stänger inte av fåglarnas sång med hörlurar och blicken söker sig upp mot himmeln.

Jag tar tåget som så många gånger förut till Västra Ingelstad, promenerar längs med Stationsvägen där Haga glimrar i majsolens gula strålar, kikar in mot Lila Haga där de vita körsbärsblommorna börjat regna blad. Det är som om jag kan andas igen, som om jag är tillbaka, och jag tar av hörlurarna, drar ett djupt andetag och vänder blicken upp mot himmeln där en svala dansar i den ljumma vårvinden.

Jag tar ut de ljusrosa rosorna ur sitt omslagspapper, sätter ner dem i den gröna plastvasen vid farmors grav och ser mig omkring. Tåget tillbaka kommer inte gå förrän om en halvtimme och jag slår mig ner på en bänk.

Jag skriver en bok om Dagny. En kvinna som avskydde landsbygden och älskade storstaden. En sådan jag trodde jag var, men vars sinnebild luckrats upp och smulats medan jag låtit sidorna fyllas av orden. Vad kan man avsky med landsbygden, får jag flera gånger fråga mig själv.

Utsikten. Mot alla håll syns den bruna jorden som bryts av den grå himmeln. Pilevallarna som sticker upp som arga spöken ur marken. De våta, hårda vindarna som filar ner huden och drar ut fukten. Jag vet att det är fult, men jag kan inte låta bli att älska det. För det är hemma.

Jag går med långsamma steg mot järnvägsstationen, säger hej till alla som hälsar, nickar vänligt när en förbipasserande frågar om jag inte är spannmålshandlarnas tös, tittar upp mot himlen och tar aldrig av hörlurarna.

På tåget sätter jag på dem igen. Rudimental påminner mig om att jag åtminstone är fri.